musicofwords

 Hallå bloggen. Hinner ju knappt med att tänka som det ser ut för det mesta, men gott är iaf att vänliga kundtjänst på blogg.se nu svarat på mitt mail om hur man bloggar med en iphone. Så nu kan jag publicera det jag skrev för drygt två veckor sen. Lite ambivalent till om jag verkligen ska publicera det, jag var ju lite nedstämd då, men trots allt så skrev jag det ju ändå för bloggen. Ciao.
 Efter en lång bloggtystnad återkommer jag med detta inlägg, eftersom jag känner behovet av att terapiblogga lite.

Vissa beslut har makten att förändra ett helt liv. För mig blev beslutet att börja på KTH ett sådant. Aldrig tidigare har jag insett hur beroende jag verkligen är av min "normala" vardag som nu. Från dag ett på KTH vändes allting uppochner. Jag är van vid att oftast vara hemma större delen av dygnet, speciellt på kvällar o helger, men nu är jag i stort sett bara hemma när jag sover. 
Jag är väldigt sällan ensam, vilket är en annan stor förändring för mig (hur otroligt det än verkar så brukade jag ofta vara för mig själv förut). Jag kan knappast klaga på kemisektionen, där jag på några få veckor gjort många mycket bra och trygga bekantskaper. Men just nu känns det mest som att något saknas.
   Missförstå mig inte, här trivs jag som fisken i vattnet, (eller som kemisten på labXD). Många människor att lära känna, massa kemi, roliga fester, spexet, röran i draget, labb och rolig jargång. Plugget är jobbigt, men hanterligt, och intressenivån hålls på topp, samtidigt som det erbjuds gott om logik och matte,me likes^^
Men ändå är det något som saknas.

Jag är knappast beroende av rutiner och bekanta omgivningar. Tvärtom trivs jag i nya situationer. Men jag har mer och mer kommit till insikt om att det jag verkligen *är* beroende av är en fast punkt. Någonting att förankra livet och verkligheten i, något jag känner mig trygg i och aldrig skulle ifrågasätta. Jag låter nästan religiös när jag uttrycker mig på det här sättet, men detta är allvar.

Bubblor/blubbor ftw!!
kram^^